Häxprocesserna
På grund av krig och missväxt led många svår nöd i stormaktstidens Sverige. När det är svåra tider vill vi människor gärna lägga skulden på någon annan. Syndabockarna som utses brukar vara sådana som avviker från den rådande normen. De har sämre skyddsnät i samhället och är kanske svåra att förstå sig på för att de är annorlunda.
Här berättar vi om bakgrunden till häxprocessernas masspsykos, vår tolkning av varför de började när de gjorde och hur de kunde bli så omfattande.
Hur kunde det hända?
De svenska häxprocesserna var en masspsykos som drog genom stora delar av landet under åren 1668-76. På 1600-talet hade ordet häxa knappt börjat användas i svenska språket och häxprocesserna kallades därför trolldomsprocesser. De som sades vara kunniga inom magi kallades sedan forntiden för bl a trollkonor, trollgubbar eller trollkvinnor. Ca 300 personer avrättades i de svenska häxprocesserna, varav drygt 90% var kvinnor. De flesta av dem ägnade sig inte mer åt trolldom än gemene man, utan var helt vanliga personer. Före och efter dessa intensiva åttaåriga trolldomsprocesser finns dokument med personer som dömts till döden för trolldom i Sverige. Dessa fall är dock mer spridda och enstaka, och räknas därför allmänt inte till häxprocesserna.
Massor av protokoll från förhör med vittnen och anklagade, och från rättegångar, finns bevarade från de svenska häxprocesserna. Det har forskats och skrivits relativt mycket om häxprocesserna, både i Sverige och utomlands. Ämnen som magi, ockultism och folktro väcker intresse, men många har också velat förstå hur den sortens masspsykos kunde uppstå. Där finns inget entydigt svar, däremot olika teorier. Vi i Malin Matsdotters odlingsförening har tagit del av många dokument och forskning om de europeiska och de svenska häxprocesserna, och drar därav våra slutsatser. Vi ger vår bild av de fruktansvärda händelserna.
För oss är det viktigt att ge upprättelse till dem som dömdes i Stockholms häxprocesser. Upprättelse underlättar läkning av de sår som fortfarande blöder. Men det är lika viktigt att sprida kunskap om de rättsövergrepp och den skräck som präglade staden under häxprocessernas två år. Kunskap om detta har glömts bort och kanske aktivt tystats ner. Det är tungt att tänka på att myndigheter som kyrka och kungahus iscensatte häxprocesserna, och hur lätt vanligt folk hakade på anklagelserna. Masshysterier där människor skuldbelägger andra, ofta normavvikande grupper – sådant har hänt både före och efter häxprocesserna, även i modern tid. När vi människor inte är medvetna om historiska misstag så är risken stor att vi upprepar dem. Det är det främsta skälet till att vi skapat detta minnesmärke.
Kopparsnitt som beskriver häxsabbaten
Kyrkan om trolldom
I Gamla Testamentets Moseböcker står det ”En trollkvinna ska du icke låta leva”. Där finns även en mängd andra citat där alla sorters trolldom bannlyses. Till trolldom räknas bl a besvärjelser, teckentydning, svartkonst, häxkonst, läsa i stjärnorna och spådom. Endast gud kan bota sjukdomar, ge mat på bordet, tala med de döda och spå i framtiden, menar bibeln. Trolldom räknades som en svår synd på 1600-talet, och likställdes med avgudadyrkan, hädelse och köttets gärningar. Den som sysslade med någon form av trolldom eller anlitade någon som utövade dessa konster, skulle enligt bibeln stenas till döds och komma till helvetet.
Trollkunnig läser besvärjelse över häxbrygd
Påvens kungörelse
Fram t o m medeltiden tog man inte så allvarligt på trolldom i Europa, även om brottet förekom i anklagelser och avrättningar. Bibelcitatet om att trollkonor inte ska få leva lyftes fram i Tyskland på 1400-talet. I ett slags samarbete skrevs då två skrifter om häxor som fick stort genomslag: Påvens bulla (kungörelse) Summis desiderantes affectibus från 1484 och boken Häxhammaren, en handbok i häxjakt från 1487. Boktryckarkonsten var ny och efter Bibeln blev Häxhammaren den mest tryckta boken de kommande tvåhundra åren.
I sin bulla skriver påven att trollkunniga kvinnor gör män impotenta och kvinnor infertila. Han påstår också att trollkonor - efter att ha sålt sin själ till djävulen - har gjort människor och boskap sjuka och förstört skörden genom att framkalla oväder. De trollkunniga sägs vidare ha slaktat foster i moderns livmoder, alltså framkallat abort. Allt detta ska de ha utfört genom häxbrygder, besvärjelser, förtrollade amuletter och andra avskyvärda brott. Påven uppmanar slutligen till att förfölja och avrätta dem som sysslat med trolldom. Utpekade häxor ska även förmås att ange andra häxor.
Den som ägnar sig åt trolldom sades inte bara kunna skicka onda makter på vissa personer, utan kunde dra olycka över hela trakten, ja, kanske hela mänskligheten. Svenska kyrkan var angelägen om att städa bort uråldrig folktro och tro på naturväsen som rådde sida vid sida med den kristna tron. Denna animistiska tro sågs också som avgudadyrkan, högst levande hos den majoritet av folket som levde nära naturen. Vissa historiker menar att tron på naturväsen och magi ökade när de katolska helgonen och jungfru Maria försvann då Sverige blev protestantiskt, och att häxjakten blev en konsekvens av det. Efter reformationen intensifierades hur som helst jakten på alla sorters avgudadyrkan.
Trollkunniga kokar salva av spädbarn. Bild från Häxhammaren.
Häxhammaren och synen på kvinnor
Munken och inkvisitionsprästen Heinrich Kramer var huvudförfattare till Häxhammaren. Kramer skrev den när han förlorat rättegången mot Helena Scheuberin, en frispråkig kvinna han anklagat för att vara häxa. Hon hade öppet uttalat sig nedsättande mot Kramer.
I Häxhammaren redogörs för tortyrmetoder som får häxor att bekänna sitt brott - viktigt då det var otillåtet att avrätta personer som inte erkänt brottet. Dessutom brukade ett erkännande leda till att brottslingen bad om guds förlåtelse, och då kunde möjligen deras själ räddas till gud.
I kapitlet om häxors kännetecken är det kanske viktigaste signalementet deras ohämmade sexualitet. Den rådande synen då var att om kvinnors sexuella aptit inte tuktades så blev den omättlig och okontrollerbar. Och då skulle kvinnan ägna sig åt utlevelser med djävulen och hans smådjävlar. En tysk teolog hade räknat ut att hela tre triljoner 665 biljoner 366 miljoner smådjävlar (!) hjälpte djävulen.
Mannen sades vara mänsklighetens och äktenskapets huvud, kvinnan var den syndiga kroppen. Kvinnan stod närmare den vilda naturen och djuren, hon ansågs obildbar, opålitlig, känslosam och lättare för djävulen att värva som medarbetare. Bibelhistorien där Eva lockar Adam att äta av kunskapens frukt gestaltar denna idé: att kvinnan bär ansvar för att sprida ondska och för att trigga mannens lustar.
I Häxhammaren förklaras hur häxor hjälper djävulen att utöva ondska på jorden. Barnmorskor likställs med häxor och sägs ge de nyföddas själar till djävulen istället för till gud. Kramer påstår också att häxor är besatta av penisar. Genom magi stjäl de mäns penisar som de sedan har likt husdjur hemma, där de får bo i korgar eller uppe i träd. Häxorna matar penisarna och pysslar om dem, medan de stackars män som fått könsorganet borttrollat blir impotenta och inte kan alstra barn. Boken fick senare även fantasifulla illustrationer. Det är tydligt att Kramer hade en konfliktfylld syn på kvinnor och deras sexualitet. Han var så besatt av att beskriva häxors påstådda sexuella utlevelser att han blev avskedad av sin överordnade.
Barnmorskor hjälper en kvinna att föda barn medan två astrologer tyder barnets planeter.
Vilket var häxprocessernas syfte?
Att kyrkan kickade igång häxprocesserna just på 1400-talet berodde antagligen på de stora förändringar Europa genomgick då. Det rådde befolkningsbrist efter att mer än en tredjedel av Europas befolkning dött i pesten 1300-talet. Det fanns för lite folk att bruka jorden och för få unga män att ta ut som soldater i de alltfler krig som fördes. Dagens nationer höll på att ta form, med kungar som styrde över allt större områden och förde allt fler krig.
Samhällsekonomin förändrades också, med ett växande bondestånd som ägde mark och gårdar och fick mer inflytande. Ägande och arv blev då angelägna frågor, inte bara för aristokratin. Detta bidrog till att det blev viktigt att försäkra sig om att det verkligen var mannen i huset som var far till de barn som skulle ärva gården. Intresset ökade för att kontrollera kvinnans kropp och sexualitet. Kungar ville även ha koll på alla som föddes och dog. Från Gustav Vasas tid förde prästerna noggranna kyrkböcker över detta. Då visste kungen vilka som skulle beskattas och vilka som kunde tas ut som soldater.
Abort och födelsetal
Synen på abort har gått i vågor i historien. I långa tider har folk haft uppfattningen att fostret får en själ av gud när det kvicknar, d v s när den havande kvinnan känner fostrets rörelser i livmodern. Det brukar vara ungefär i fjärde månaden. Innan dess var det socialt accepterat att göra abort vid oönskade graviditeter, och det gjorde kvinnor.
Ett par hundra år före vår tideräkning var Filip V kung i Makedonien. Han ville råda bot på landets minskande befolkning, av oro för att det skulle finnas för få soldater i armén. Därför totalförbjöd han abort, preventivmedel och spädbarnsmord. Trettio år senare konstaterades i ett bevarat dokument att antalet stridsdugliga män ökat med 50%. Fler exempel på hur abortförbud använts av makthavare finns i historien, och har aktualiserats i ett flertal länder även i nutid. Att påven och Heinrich Kramer demoniserade barnmorskor kan ha berott på en önskan från andra europeiska makthavare att öka födelsetalen. Man återinförde principen att fostret får en själ redan vid befruktelsen (vilket inte nämns i bibeln) och abort totalförbjöds.
Vem var det då som visste hur abort kunde göras? Jo, det var kloka gumman, oftast samma person som jordemodern/barnmorskan. Henne kunde kvinnor fråga vilka örter som var aborterande. Det kallades att reglera utebliven mens, inte att göra abort. De första örtböckerna skrevs av munkar. Även där rekommenderas ett antal läkeväxter för att reglera utebliven mens. Att göra abort med läkeväxter är naturligtvis inte lika säkert som att göra det på en svensk abortklinik. Men det var oftast inte alls lika farligt som senare tiders illegala aborter, med giftiga kemikalier eller vassa instrument.
Renfana
Att läka sjukdom på 1600-talet
Allmän sjukvård existerade inte förrän på 1900-talet i Sverige. Vid tiden för häxprocesserna fanns endast ett tjugotal utbildade läkare i landet, som endast välbeställda kunde anlita. Vanligt folk gick till kloka gummor och gubbar när de var sjuka eller för andra besvär de behövde hjälp med. Läkeväxter har använts sedan mänsklighetens gryning. Länge var kurer på läkeväster uppblandade med magiska ingredienser som avskrap från kyrkklockan. Man skilde inte på medicinska kurer, magiska ingredienser och vidskepelse.
En av de vanligaste läkemetoderna på den tiden var åderlåtning, att skära snitt i blodådror och släppa ut blod. Med tanke på den näringsbrist som många redan led av måste åderlåtning ha varit förödande. Men metoden användes i ca tusen år. Den grundades i principen att obalans i kroppsvätskorna orsakade sjukdomar. I städerna utfördes åderlåtning ofta av barberaren. En uppsjö av mirakelmediciner fanns också att köpa, både på apotek, kringresande försäljare och på marknader. De bestod ofta av många ingredienser, bl a enhörningshorn, och skulle gärna lukta illa. Tanken var då att ont botar ont.
Åderlåtning
Häxprocesserna i Sverige
På 1600-talet bestod den svenska staten i princip av kyrkan och kungen. För att få bukt med det som ansågs som okristligt och opassande leverne infördes 1608 kanonisk rätt i Sverige. Det innebar att bibelns ord även gällde som världslig lag. Antalet brott som kunde bestraffas med dödsstraff ökade då markant. Alla bibelns lagar följdes inte ordagrant men straffen skärptes överlag, liksom synen på brottsliga handlingar. Det gällde inte minst sexuella handlingar, och t ex sex utanför äktenskapet bestraffades mycket hårdare än på medeltiden.
Även trolldom bestraffades nu hårdare. I alla svenska kyrkor lästes mellan 1670 och 1677 Häxbönen under högmässan. Häxbönen löd så här:
"Herre, barmhärtige och nådefulle Gud, vi äro ju ditt folk och nämnde efter din enfödde, käre son, vår Herre och Frälsare, Jesum Christum, förlåt synderna och straffa dock med ditt eget och faderligt ris och låt den lede och grymme själamördaren djävulen icke så gräseligen få rasa, ditt namn försmäda och små oskyldige barn för föräldrarnas skull jämmerligen hantera. Hjälp, milde Herre Gud, de fattige anfäktade, styrk dina tjänare prästerna med din heliga ande, att de i trona kunna göra Satan ett kraftigt motstånd, att han icke ett sådant ohörligit Regimente för över din församlings Ledamöter..."
Från 1500-talet skulle alla svenskar lära sig Katekesen utantill, en sammanfattning av bibelns levnadsregler. I en utgåva på 1600-talet förklaras där avgudadyrkan: ”Såsom då man tillbeder solen, månen, änglar, helgon eller söka hielp af deifwulen och hans wercktyg såsom trollpackor, löfjerskor (lövjerska betyder ursprungligen ”hon som botar med växter”), skogsrå, sjörå, tomtegubbar och mera sådant.” Den listan satte säkert igång fantasin! Det finns flera dokumenterade fall i Sverige där personer dömts till döden för att de anklagats för sexuellt umgänge med övernaturliga väsen. Tron på naturväsen fanns kvar bland allmänheten in på 1900-talet. I takt med att vi fjärmat oss från naturen har också väsentron nästan helt försvunnit.
1600-talet var det kallaste århundradet under den s k Lilla istiden - en lång period då många områden i världen, bl a Skandinavien, hade ett ovanligt nedkylt klimat. I Sverige låg medeltemperaturen cirka två grader under dagens. Det medförde att skörden ofta frös bort och att maten inte räckte till. Sverige var en stormakt men invånarna led stor nöd. Till alla krig som fördes tvingades hundratusentals unga män bli soldater. Förutom det personliga lidandet fanns färre arbetsföra till att sköta gården hemma. Kungen beskattade också folket allt hårdare för att ha råd med krigen. Den glansfulla stormakten gav bekymmer och nöd till de allra flesta.
Den enes död, den andres bröd
Vanligt folks tillgångar ansågs på den tiden vara konstanta, en idé som kallas nollsummeprincipen. Det innebär att om någon plötsligt får det bättre än normalt så är det på bekostnad av någon annan. I protokollen från de svenska häxprocesserna handlar många anklagelser om mat. År då det fanns ont om sill anklagades påstådda häxor ha saboterat fisket. Förstördes skörden av hagel så var det en trollkona i socknen som trollat fram ovädret. Kvinnor påstods stjäla mjölk på magisk väg, med hjälp av en slags små monster som kallades mjölkbjäror. Var någon väldigt duktig på att kärna smör så var det för att hon förhandlat med djävulen. Om någon annan misslyckades med smöret så var det säkert för att en grannkvinna skickat olycka över smörkärningen.
Det var naturligtvis praktiskt för dem som hade makten, när fattiga skyllde sin misär på varandra istället för på aristokratin där nollsummeprincipen inte gällde. De välbeställda kunde däremot öka sina rikedomar hur mycket som helst utan att vara i maskopi med djävulen. Ända in på tidigt 1900-tal ansågs bönder vara dummare än mer välbeställda personer, och att fattiga mådde bäst av att förbli på sin plats. Med dessa principer hölls folk på plats och ingen fattig fick för sig att rationalisera sitt arbete, tjäna mer pengar eller göra uppror.
Syndabockar utses
Normer för hur människor skulle uppträda och leva var mycket snäva, jämfört med idag. Detta gällde särskilt kvinnor. I kyrkan fick folk veta vilka normer som gällde. Drabbades någon av olycka var det antingen för att hen brutit mot normerna, eller för att någon skickat trolldom på en.
I svåra tider vill vi människor gärna hitta syndabockar för allt ont som inträffar. Syndabockar brukar utses bland personer eller grupper som avviker från normen. De hotar det rådande systemet och är oftast mer sårbara då de saknar det skyddsnät som normen ger. Under pesten i sydeuropa beskylldes judar för att sprida sjukdomen genom att förgifta dricksvattnet. På 1900-talet tog Hitler upp judehatet och ville utrota alla judar, jämte andra som avvek från hans ideal. Under häxprocesserna var det kvinnors tur att bära skuld för allt elände.
Riskgrupper
I ett fåtal länder var det främst män som avrättades som häxor. Men kvinnor utgjorde en överväldigande majoritet av dem som avrättades för trolldom i Europa och USA. Förutom att vara kvinna fanns andra egenskaper som innebar ökad risk att bli utpekad som häxa. I de svenska häxprocesserna var några grupper överrepresenterade: personer med utländsk härkomst (vilket främst var finländare), äldre kvinnor och änkor, läkekunniga, personer med handikapp eller något annat avvikande i utseendet eller uppträdandet.
Även om kyrkan och kungen initierade och drev på häxprocesserna, så var det vanligt folk som stod för de flesta anklagelserna. Vissa passade på att få bort en rival, eller någon som stod i vägen för ett arv, eller som man av annan anledning inte gillade. För att få fram bekännelser använde domstolsväsendet tortyr, vilket var nytt i Sverige. Att barn användes som vittnen var också nytt. Tidigare ansåg domstolarna att fantasifulla barn inte var tillförlitliga vittnen. Trolldomskommissionen hette den särskilt tillsatta domstol som åkte runt i de områden där häxjakten spred sig. De menade nu att de oskyldiga små barnen inte skulle kunnat fantisera ihop de fasansfulla Blåkullahistorierna.
När barnen hade huvudrollerna
Att vissa präster hotade och mutade barn att ange någon för trolldom är dokumenterat. Under vittnesförhören frågade kommissionen vilka trollkonor från socknen barnen hade sett i Blåkulla, ofta med ledande frågor. Av rädsla att själva bli utpekade skyndade sig många mödrar att peka ut någon annan, eller tvingade barnen att göra det. Anklagelser och rykten fick på så sätt supersnabb spridning.
Idag värderas barnen högst i familjen. Så var det inte förr, tvärtom. Mannen i huset hade högst rang, därefter kvinnan och sist barnen. De förväntades växa upp och göra rätt för sig så snart som möjligt. Om maten var möglig gavs den till barnen. Den som inte agade sina barn var en dålig förälder. Inför barndop var det vanligt att fadern eller gudfadern gav den veckogamla bebisen ett kok stryk för att slå arvssynden ur hen. Svåra sjukdomar härjade, döden var ständigt närvarande och var femte barn dog före fem års ålder.
Döden hämtar ett litet barn, av Hans Holbein
Historierna om Blåkulla spreds som en löpeld. När barn berättade för föräldrar att de blivit förda till Blåkulla på natten så blev de plötsligt lyssnade på. Deras upplevelser hade ett värde och ibland kunde de t o m belönas. Barn rycktes också med av de livfulla beskrivningarna av djävulens gästabud. Där fanns mat och dryck i överflöd, dans, sex och annat syndfullt leverne – fantasier ofattbart långt från dagens tacosfrossa, lördagsgodis och dataspel.
Två barn i Älvdalen, Dalarna, hade huvudrollen när de svenska häxprocesserna började. Vallhjonen Gertrud Svensdotter, 11 år, och den några år yngre pojken Mats Nilsson bråkade om brödbiten de fått med sig som matsäck när de vallade getter. Under bråket rymde några getter ut till en holme i älven. Gertrud lyckades vada ut och få in getterna på land igen. Väl hemma berättade Mats för sin far att Gertrud genom trolldom hade gått PÅ vattnet när hon hämtade getterna. Fadern berättade detta för prästen, Lars Elvius. Denne var mycket angelägen att jaga rätt på häxor och förhörde Gertrud. Hon sa att i hennes hemby i Härjedalen hade den äldre pigan Stor-Märit fört henne till Blåkulla genom att flyga på en ko som hon smörjt med en häxsalva.
Nu var de svenska häxprocesserna igång. Bud gick till Lillhärdal att Stor-Märit skulle förhöras. Stor-Märit vägrade erkänna sitt brott. Alltfler barn pekade ut någon som fört dem till Blåkulla. Under prästförhören fick de tala om vilka andra personer de sett i Blåkulla, varpå dessa utpekade togs in till förhör. Efter åratal av fängelse och mängder av förhör utan att erkänna avrättades Stor-Märit 1671, samtidigt som sju andra trolldomsanklagade. Ett av bevisen på att Stor-Märit var trollkona ansågs vara ett ärr på vänstra handens lillfinger, ett s k Djävulsmärke. Det skulle hon ha fått när hon skrev in sitt namn med blod från fingret, i djävulens gästbok i Blåkulla.
Masspsykosen 1668-76 har kallats Det stora oväsendet. Den spred sig från Dalarna till Härjedalen, Ångermanland som drabbades värst, Hälsingland, Bohuslän, Gästrikland och Stockholm. I Jämtland, Blekinge, Halland och Uppland avrättades enstaka personer för trolldom under de åtta åren.
Tyskt träsnitt föreställande häxprocesserna i Mora 1671
Stockholm på 1600-talet
Desperata av fattigdom sökte sig många bönder till Stockholm i hopp om arbete. I början av seklet bodde i staden ca 12 000 invånare, som nästan alla bodde i Gamla stan. Femtio år senare hade invånarna fyrdubblats och spritt sig över malmarna. Myndigheterna jobbade hårt med att göra huvudstaden mer lik städer på kontinenten. Många gamla trähus revs på Norrmalm och gatorna rätades ut. Rika lät bygga storslagna stadspalats.
På Södermalm fanns träkåks-kvarteren kvar betydligt längre, med sina backiga och slingrande gator. Södermalm förblev länge lantligt präglat, med odlingar och boskap på tomterna. Bland illaluktande tjärkokerier och garverier låg dragiga bostadsskjul där fattiga människor trängdes. Utländska resenärer som besökte Stockholm beskrev misären i Stockholm, med tiggare och döende människor överallt på gatorna. På Södermalm låg på 15- och 1600-talet också stadens stora avrättningsplats, på det som idag heter Stigberget (den tegelfärgade galgen ligger lite till vänster om det vikta vecket nertill på denna karta från 1642). Den syntes bra därifrån, vilket också var meningen i avskräckande syfte.
Karta över Stockholm 1642, med den röda galgen på Stigberget nere till höger
Häxprocesserna kommer till Stockholm
11-årige Johan Grijs Johansson tog med sig historierna om Blåkulla när han flyttade från Gävle till Stockholm 1675. Johan, även kallad Gävle-pojken, hade angett sin egen mor för trolldom hemma i Gävle. Han var faderslös och när modern fängslades skickades han för att bo hos släktingar på Södermalm i Stockholm. Johan var en duktig historieberättare och satte genast igång att berätta om Blåkulla för sina nya vänner. Snart började rykten sprida sig i kvarteren runt Katarina kyrka. Allt fler barn berättade för sina föräldrar att de blivit förda till Blåkulla på natten. Föräldrarna undrade förstås oroligt vem som fört barnen till Blåkulla, varpå de pekade ut olika kvinnor som bodde i närheten.
Upprörda föräldrar inrättade vaktstugor där de turades om att vaka över barn och yngre tonåringar på natten. I en skrivelse till kungen krävde de att han genast tillsatte en trolldomskommission för huvudstaden. De ville inte vänta på att den kringresande trolldomskommissionen skulle bli klar med alla förhör och rättegångar ute i landet. Snart fick så huvudstaden en egen trolldomskommission bestående främst av kyrkomän och bl a vetenskapsmannen Urban Hjärne.
Under två år präglades Södermalm av häxprocesserna. Mängder av barn och unga sade att de blivit förda till Blåkulla och att de sett kvinnor i grannskapet syssla med olika sorts trolldom. Åtta kvinnor avrättades, en tog livet av sig i fängelset. Kort därefter kom ett av barnvittnena till prästen. Kanske hon hade hon gripits av ånger när hon tittat på avrättningarna. Det var vanligt att låta barn se avrättningar i uppfostringssyfte. Gråtande bekände barnvittnet att hon vittnat falskt. När prästen frågade varför sa hon att hon visste att de som inte vittnade om Blåkullafärder riskerade att själva bli utpekade (eller deras föräldrar).
I samma veva hade trolldomskommissionen börjat få kalla fötter. Kanske de insett att häxprocesserna var en masspsykos. De resonerade åtminstone om att det kanske inte var så friskt med tortyr för att få fram bekännelser, och att barnvittnen inte heller var tillförlitliga. Snart förhördes fler av de unga vittnena om de också vittnat falskt, och de flesta bekände att så skett. Fyra av dem som vittnat falskt om de utpekade häxorna dömdes nu till döden och avrättades: Gävlepojken Johan Grijs Johansson, 12-13 år, Agnis Eskilsdotter, Lisbet Carlsdotter, 16-20 år samt Maria Nilsdotter, 22 år. De flesta avrättades på Stigbergets avrättningsplats.
Annika Persdotter Galle, 15 år, dömdes till piskrapps på åtta olika skampålar i staden. Hon avled till slut av piskrappen. Kerstin Jacobssdotter, 11 år, dömdes till piskstraff och tukthus där hon snart avled. En nioårig flicka som vittnat dömdes till döden men benådades. Det gällde även några av de vuxna som dömts till döden för trolldom men som inte hunnit avrättas. I och med detta slutade de åttaåriga häxprocesserna i Sverige.
Dödsstraff för trolldom togs bort ur lagboken av Gustav III år 1779.